Solen tittade fram när ÖFK-spelarna Linus Sjöberg och Fouad Bachirou tillsammans med bibliotekarien Margareta Nylin-Berglin och ÖFKs klubbchef Lasse Landin besökte Myssjö/Ovikens IFs Sportscamp. Vi började eftermiddagen med luftgevärsskytte, lek och skoj innan det var dags att prata kultur och läsning.

Ett sextiotal barn och ungdomar var med när Margareta tipsade om spännande, idrottsrelaterade och ibland sorgliga böcker. Lasse berättade varför ÖFK jobbar med kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet. Linus och Fouad läste högt ur ÖFK-boken och berättade om deras inställning till läsning. Linus läste senast Alkemisten och Fouad är inne på sportrelaterad litteratur, gärna självbiografier.

Att få vara med på eftermiddagar som den här gör en lycklig i själen. Just denna träff kommer även att vara med i ett program om Passa-boken i Radio Jämtland onsdag 5/8, 10.30-11.00.

Fouad och Linus kör luftgevärsskytte. Kanske en ny karriär efter fotbollen?

Fouad läser högt ur Min resa till ÖFK.

En mycket fin eftermiddag i Myssjö/Oviken!

 

Östersund Basket vill ge barn möjlighet att röra på sig och testa olika idrotter. Därför ordnar klubben Sports camp under sommarlovet.

Idag fick bibliotekarierna Daniel Fahlén (som bland annat spelat fotboll i Krokom Dvärsätt tidigare) och Kerstin Ydrefors tillsammans med ÖFKs målvakt Aly Keita och vänsterbacken Kujtim Bala träffa ett härligt gäng ungar.

Bibliotekarierna tipsade om lite rolig sommarläsning och ÖFK-spelarna berättade om vad de tycker om att läsa. Vi avslutade eftermiddagen med match. Alla mot alla. En väldigt fin eftermiddag med underbara barn!

Aly läser högt ur Min resa till ÖFK.

Alla mot alla!

  Kujtim, Kerstin, Aly och Daniel.

Igår, onsdagen den 10 juni, hade Passa boken förmånen att åka till Sveg och träffa Svegs IK. Bibliotekarien Erik Larsson var med och berättade om det nyinvigda Mankell-rummet där vi höll till (han berättade också att det finns ett playstation i mysrummet intill…).
ÖFK representerades av Grace Tanda och Douglas Bergqvist som blev mäkta imponerade av Svegs IK. Så fina ungdomar!
Vi pratade om att läsa, eller inte läsa, vem som får lägga straffarna och hur man väljer lagkapten. Kvällen avslutades med lite FIFA-spel på bibliotekets playstation.

Vi åkte hem med ett leende på läpparna och hoppas att vi får träffa Svegs IK igen!

Hela gänget!

Grace Tanda läser ur Min resa till ÖFK.

Douglas Bergqvist läser ur Min resa till ÖFK.

Vi letar hela tiden nya föreningar att besöka. För oss spelar det ingen roll om ni är fem glada eller 200. Vi tycker att det är lika roligt oavsett och kommer gärna och pratar läsning med er!

Följande föreningar kommer vi att besöka i vår:

Myssjö-Oviken IF, 24 juni, 15.00-16.00
Östersunds basket, Sports camp, 18 juni, 13.30-14.30
Svegs IK, 10 juni, 18.00-19.00

Kolla vilken fin intervju Biblioteket Mitt har gjort med ÖFK-spelarna Bobo, Brwa och Emir! Och grymma lästips i slutet av intervjun.

Läs här.

Ikväll har Passa boken besökt Röjsmons IP.
ÖFK-spelarna Emir Smajic och Tomas Peciar, ÖFKs kanslichef Lasse Landin och bibliotekarien Maria Engholm-Olsson fick den stora glädjen att träffa ungdomar från Järpens SK och Järpens IF. Det diskuterades fotboll och läsning och Emir läste sitt kapitel i Min resa till ÖFK.

En eloge också till den unga Järpenbon som läste Zlatan-boken för andra gången. Hatten av!

Efteråt bjöds vi på fika och fick fortsätta att prata idrott och läsning.

Här kan du läsa inledningen på Emirs text:

Jag skulle ju upprepa succén från förra säsongen, bomba in en massa mål igen, vara mitt bästa jag, inte ligga här i gräset med gråten i halsen. Hur kunde det gå så fel?
»MÅÅÅÅÅÅÅL!!! På en retur från Sandvikens målvakt stänker Smajic in bollen med en vänstervolley och ger ÖFK ledningen med 4–0 och fullbordar därmed sitt andra hattrick för säsongen!«
Detta MÅÅÅÅÅÅÅL var det enda jag kunde höra när publikens jubel hade dämpats av min egen extas. Den där obeskrivliga känslan, själen kommer ur sitt vanliga läge och blir mer eller mindre otillgänglig för yttervärlden. En känsla som hos mig bara kan uppstå när bollen via mig tar sig över den kritvita mållinjen, en ovärderlig upplevelse som jag aldrig kan få nog av.
En viktig vinst, tre poäng och nu har vi vårt öde i egna händer. Bara två matcher kvar, Dalkurd borta och Vasalund hemma, innan jag får kliva ut mot min förra klubb Sirius på Studenternas IP. Uppsala är min hemstad och jag har ofta sprungit ut på den anrika betongarenan, men inte tillräckligt ofta – jag fick inget förtroende där utan fick för det mesta följa matcherna från bänken.
När jag lämnade Sirius lovade jag mig själv att komma tillbaka. Fast nästa gång som en vinnare. Om vi bara gör allt rätt de kommande två matcherna, kommer jag förhoppningsvis att få det som jag så mycket längtar efter: revansch.

Ikväll har Passa boken haft den stora äran att besöka Ås IF.
I en klubblokal i Ås hade vi ett samtal om varför det är viktigt att läsa, hur det är att byta fotbollsklubb efter 13 år, kan litteratur verkligen göra oss till bättre fotbollsspelare och om man ska läsa boken innan man ser filmen eller vice versa. Dessutom hur kommer det sig att man får läsa Gone Girl men inte se filmen?

Från biblioteket kom Mari Regnell med massor av insikter och boktips. ÖFKs mittfältare Alex Dyer berättade att han gärna läste självbiografier (just nu läser han Zlatan-boken). Vår Passa boken-veteran Bobo Sollander läste ur sitt kapitel i Min resa till ÖFK.

Och det bästa av allt! Vi ska få komma till Ås igen!

Foto: Maja i Ås IF

Foto: Maja i Ås IF

Här kommer ett utdrag ur Bobos text:

Säsongen 2012 var vi så tillbaka i division ett, efter ett år i division två. Jag började året som mittback men fick väldigt lite speltid och kände mig frustrerad eftersom jag tyckte att jag borde få spela. Men ska man vara ärlig gjorde jag en dålig försäsong, och så här i efterhand förstår jag varför det blev så mycket tid på bänken. Jag fick dock chansen två matcher i rad på vårsäsongen, men sen mötte vi Västerås borta där jag ställdes mot Emir Smajic. Han fullkomligt lekte med mig i första halvlek så jag blev utbytt i paus. Under sommarhalvåret värvade vi sedan Emir som gjorde en fantastisk höst, en höst jag mestadels såg från bänken.
Sista matchen, borta mot Sirius lyckades vi med det som de flesta trodde var omöjligt att vi skulle göra – vi vann serien som nykomlingar. Jag kommer ihåg slutsignalen, lika svart som det var året då vi åkte ur division ett, lika fantastiskt roligt, om inte roligare var det när vi var klara seriesegrare där på gräsmattan i Uppsala.
Efter sju år i klubben hade vi lyckats ta oss till Superettan, i och med det skulle även min fotbollskarriär vara över. Jag hade jobbat 100 % på sidan av i flera år och kände att jag inte skulle kunna konkurrera om en plats, om jag inte blev erbjuden ett heltidskontrakt. Men erbjudandet som låg på bordet var ett halvtidskontrakt, så jag lämnade ÖFK nöjd med mina sju år och kände att det var dags med något nytt.
Eftersom jag alltid har tränat så var det självklart att jag skulle fortsätta med det och det artade sig så att jag började träna triathlon, en helt ny utmaning. Både att lära sig crawla, samt nya sätt att bedriva sin träning på. Utan ett lag får du ju sköta sådant själv men jag hamnade snart i en nystartad förening med folk som såg till att träna tillsammans genom att hålla kontakt via en Facebooksida. Min allra bästa träningskompis blev min far, som fyller sextio år nästa år och då planerar genomföra ett triathlon.
I början av juni fick jag ett samtal från Graham som frågade om jag var intresserad av att hjälpa ÖFK i tre matcher. Jag gav honom ett chockat »ja« till svar, och helt plötsligt var jag en ÖFK- spelare igen. Det var en väldigt skum känsla att komma som ny till ett omklädningsrum man lämnat ett halvår tidigare. Ett lag jag tillhört i sju år, men nu som en ny spelare i truppen. Efter de tre matcherna fick jag fortsatt förtroende över hösten, vilken dock mestadels spenderades på bänken. Jag känner dock ett annat lugn nu, jag blir inte lika frustrerad över att inte få speltid.
I dagsläget vet jag inte hur min framtid kommer att se ut inom ÖFK. Men jag vet att jag är stolt över mina år i klubben, och resan har varit både snirklig och full utav upp- och nerförsbackar.
Från att spela i en liten klubb som krigade för livet i division ett, till de osannolika säsongerna med nerflyttningar och upp- flyttningar, till en multikulturell klubb som nu kan dominera matcher i Superettan, hur skulle jag inte kunna vara stolt över det ?

 

Dennis läser ur sitt kapitel i Min resa till ÖFK.

Bibliotekarierna Cecilia och Julia berättar om vilka otroliga möjligheter som biblioteket erbjuder.

Både Harry och Dennis fick blodad tand vad gäller curling!

Ikväll har Passa boken haft den stora äran att besöka Östersunds Curlingklubb. Bibliotekarierna Julia Sandström och Cecilia Pettersson berättade om vilka möjligheter som biblioteket kan erbjuda. De hade med dig böcker och frestande broschyrer.

Från ÖFK kom Lasse Landin, kanslichef, målvakten Haraldur Björnsson och försvaren Dennis Widgren. Dennis läste högt ur det kapitel han skrivit i Min resa till ÖFK.

Dennis och Haraldur fick också möjligheten att testa curling – något som absolut gav blodad tand!

Här kommer inledningen på Dennis text:

Östersund. Staden som under min uppväxt förknippades med snö, längdskidor, dunjackor och Storsjöodjur. Nu även med ett fotbollslag i Sveriges näst högsta serie. En förändring som skett otroligt fort och som jag fått vara med om. En välkomnande förändring för en fotbollsälskare som föredrar lukten av nyklippt gräs framför en varm kopp kaffe på Storsjöns is i mitten av december. Kanske hade en uppväxt på sydligare breddgrader varit en mer ideell plats för mig?
Jag har alltid älskat sporten. Ända sedan jag lärde mig gå har jag haft en fotboll vid fötterna. När jag var yngre existerade inte mycket annat än min ljusblåa Selectfotboll. Den skulle med överallt, om det så var till affären eller om jag skulle gå till mamma i vardagsrummet. Varför det blev just fotboll för min del är egentligen inte så självklart, rent genetiskt. Jag har en mamma som hållit på med konstsim och en norsk pappa, bosatt i Norge, som spelat fotboll i lägre divisioner. Det naturliga blev att hålla sig på land, »landkrabba« blev jag kallad i högstadiet någon gång och det var fullt befogat. Så någon ny simkung som OS-mästaren Michael Phelps var jag inte. Men när det bildades ett lag bland mina kompisar i början av lågstadiet ville jag vara med. Även på fritiden var det fotboll dygnet runt som gällde.